jagmittlivochallaandra

jag är en människa som helst av allt håller tyst om mina känslor, att säga till någon jag gillar dej när man inte vet vad personen ifråga tycker om en själv är ungefär samma sak för mig som att gräva min egen grav.okej ganska aningens överdrivet men ni fattar..jag kan inte, det går inte igår satt jag i flera timmar och försökte få ihop ett sms till M om att ja kmr sakna honom nu när han åker iväg i 12 dagar, det gick inte, jag skrev alltså 3-4 st (som jag inte skickade) inget blev bra! även att ja menade varje ord som jag skrev så blev det inte bra, det känndes inte bra att skicka iväg som. vilket är lite tråkigt för han är en komplimangsmänniska som gärna skriver du är söt, jag skjuter hellre mig själv än att på fullaste allvar skriva till någon som ja ä lite halvtkär i sådär att han är söt.

vad jag ska komma till iallafall är varför är jag då så här?

Jo för att erkänna en sådan sak som att någon är söt, jag gillar den och så vidare..gör mig sårbar, det är min akilleshäl, jag lägger ner så mycket tid och energi på att hålla uppe en perfekt fasad (känslomässigt, inte utseendemässigt) att det helt plötsligt blir ett slöseri med tid. Speciellt på hemmafronten måste jag vara noga med att inte blotta mina akilleshäl för här blir man brutalt styckad om dom ens ser minsta glimt om att man är sårbar.

hmm vad var det egentligen jag skulle komma till?

jag är ingen komplimangsmänniska, så får ni inte komplimanger av mej är det inte för att ja inte gillar er utan helt enkelt för att jag inte kan. Jag gör mitt bästa för att arbeta bort denna..hmm vad ska vi kalla det..defekt

men ha tålamod med mej lova mej det!