jagmittlivochallaandra

Jag är en sån där stark människa, en sån där som tar allt, jag har blivit kallad känslokall men det är jättefel för jag är hur känslofull som helst, jag bara hatar att visa det. Jag gråter inte offentligt osv osv osv utan jag tar åt mig utan att visa det.

Den enda gången jag är riktigt riktigt sårbar, enda gången jag blir riktigt riktigt jävla assur på hela jävla livet är när jag fått för lite sömn. Då orkar jag inte, jag skäms, men hey ja är bara människa!

Jag har det tufft, har alltid haft, det säger jag inte för att nån ska tycka synd om det. Jag bara vill att ni ska förstå att ibland har jag ett jättejobb med att bara vara jag, ibland orkar jag inte ta all skit, jag orkar inte se orättvisa, jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte..

men egentligen varför gnälla, det kunde vara värre;

jag hade kunnat vara dödssjuk och bara ha en vecka kvar och leva, men så är det inte, istället ska jag iväg på en resa till Kalifornien i över 1 år.

Och vet ni vad? mitt liv börjar då

spela roll om det känns som att jag stryps i det här livet just nu, jag har sått ut i mer än 19 år så vad spelar några dagar till för roll egentligen?

nä precis

tänkte väl det

men just nu, just ikväll tänker jag inte gilla mitt liv inte det minsta