jagmittlivochallaandra

En sekund där igår kändes allt som vanligt, du och jag. Jag vill inte att det ska vara du och jag, absolut inte. Men jag hatar att du fortfarande har makten att såra mig utav bara helvete, det värsta är väl också att du gör det ganska enkelt, det räcker ju med att jag ser er tillsammans så vill jag skrika, gråta, slå dej, gömma mig eller bara visa upp att här är jag hur fan kunde du välja bort mig? Det som är hemskt är att jag försöker förneka det, för jag har ju gått vidare, väl? jag har aldrig varit i en sådan här situation förut, hur länge får man vara sårad?
Det har gått flera månader nu och jag försöker verkligen att inte bry mig och visst det funkar vissa dagar, andra inte. Men det är svårt med tanke på att se er gör att det blir en sådan där dag som jag mår hemskt, dock utan att visa det. För varför skulle jag klaga och tycka synd om mej själv när ingen annan gör det?

.