jagmittlivochallaandra

jag är rädd för mig själv, eller kanske snarare vad jag är kapabel att göra. Jag har förlorat all min tillit till både folk i allmänhet och mig själv. Jag vågar inte lite på vare sig känslor eller vad folk säger längre. Jag vet att det är du som förändrade mig genom att bete dej på ett totalt oacceptabelt sätt, men varför är det ändå bara jag som lider i det långa loppet. Eller är det så att du liksom jag byggt upp en fasad som du visar uttåt men att du egentligen är ångerfull och ville inte alls bete dig på detta sätt? vi kanske är likare än vad jag trodde du och jag? hur kommer det sig att jag, offret i det hela, ska behöva anpassa mig? jag tycker att det är orättvist och oacceptabelt om jag inte visste bättre skulle jag tala om det för dig också, men jag vill inte bli hatad, jag orkar inte mer. Det räcker att tvivla på sig själv så pass mycket att man gråter sig till sömns var och varannan natt. Jag har aldrig förut haft problem med att ta skit, det har bara sjöljts av mig som ingenting, men jag har någonstans, någongång förvandlats till en blödig liten sak som inte längre vet hur jag ska ta hand om mig själv. Det finns inte så mycket att skylla på tyvärr, jag önskar att jag kunde förneka det. Men till och med jag har kommit till en punkt då jag mest av allt skyller på mig själv.

Jag vill inte vara hon som alla tycker synd om, jag slåss varje dag för att inte bryta ihop offentligt.