arg

jag är så himla arg på p, så arg, så arg, så arg. Och varför är jag arg..Jo för att han blir arg på mig för minsta lilla ja säger som råkar vara fel, ja visst han må ha sagt att han eventuellt dumpar mig när jag kommer hem. Men varför är han arg på mig för det? fast duktig som är ha jag allvarligt funderat på att dumpa honom när jag kommer hem.
Fast å andra sidan vet jag inte vad jag håller på med när jag tänker så..han är ju min P, bara min P det ska va vi för alltid å ett stort fett bröllop, barn om några år...ni vet hela happy ending grejen..
Jag blir inte klok på mig själv i de här tankarna, vadå han vill dumpa mig..ja är det bästa som har hänt honom, om han var minsta lilla smart så borde han göra allt för att hålla fast mig så jag inte försvinner för honom.. 
Men han är ju inte smart, han är ju precis som han vill för livet går ju enligt honom ut på att vara sig själv, även om det innebär att aldrig passa in i livets olika tillfällen eller att mixa 17 olika klädstilar, eller att skaffa långt hår, eller vara precis som P är..inte kunna baka, laga mat, leta ordentligt efter saker, tvätta, städa noga (jo det kan han faktiskt, om han vill, men han vill aldrig)...Men sen har vi ju också den underbara sidan, kramaren, tar hand om mig när jag gråter, följermig hela vägen hem om det är mörkt ute (även om det är -10 grader och snöstorm), vet att jag tkr bäst om pussar i nacken, värmer mig när jag är kall (vilket jag oftast är), pillar sådär alldeles underbart i mitt hår, låtsats att han förstår när jag har nått tjejproblem...
meen jag vet inte, just nu vill jag bara hångla med nån annan kille och känna hur det känns...typ...

tjillevipp 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0